SVAR
(Fick den här kommentaren och var lite osäker på om jag överhuvudtaget skulle godkänna den, vet inte hur personlig jag vill bli här men äsh vem bryr sig. Glad att kunna hjälpa andra.)
Hej Emma!
Jag har en fråga till dig och det är angående din ADHD. Jag fick precis diagnosen asperger och adhd. Och jag har alltid vetat att jag inte varit som alla andra och har gått hos barnpsykologer osv sen jag var liten och fick nu detta besked. Jag är 19 år och jag tycker det är så otroligt jobbigt och pinsamt. Dom enda som vet om detta är min familj och en av mina närmsta vänner men jag har fler vänner och även en pojkvän som jag vill berätta det här för men jag vågar verkligen inte, jag skäms och vill inte att folk ska skratta åt mig. Jag önskar att jag var som alla andra och slapp det här problemet. Nu vet jag inte om du vill berätta om hur du gjort eller så men jag har läst din blogg ett bra tag och jag bor även i tyresö och har sett dig ett flertal gånger och du verkar alltid vara så glad när jag ser dig med dina vänner och så och låtsas du som ingenting eller vet alla dina vänner om att du har adhd (om du inte kommer ihåg så nämnde du det i bloggen för ett tag sen) och har din adhd varit ett problem för dig eller? Skulle verkligen behöva höra från någon annan för jag börjar få små panik nu över det här och jag vill heller inte ljuga för folk. Äter du medicin eller vad gör du? Hoppas nu du vill svara.
Gillar din blogg jättemycket btw <3 Kramar från anonym!
Först och främst vill jag bara säga Grattis, haha låter kanske sjukt men va glad för att läkarna/psykologerna du gått till nu äntligen gav dig ett svar så du kan få hjälp för det. För det är ju det som är det bästa med dessa diagnoser att man faktiskt kan få hjälp, KBT/mediciner/arbetscoacher osv. Ta all hjälp du kan få och oavsett att en massa säger att medicinerna inte är någonting att ha så tycker jag personligen att det är det bästa, sen ska du aldrig äta för mycket, för du ska fortfarande ha din personlighet kvar, det är otroligt viktigt. Glöm inte det för oavsett att du har asperger och adhd så är det fortarande den du är och den folk gillar dig för, det är ju inte så kul för varken dig eller dina närstående att lära känna en ny person.
När du skriver att du skäms och vill vara som alla andra tänker jag bara: Är du dum eller? Vadå vara som alla andra? Vad är det för skit, vem vill vara en i mängden? Jag är den jag är, du är den du är. Oavsett diagnos eller inte. Och tillbaka till det där att du inte vågar berätta, jag tror nu inte att varken din pojkvän eller dina vänner kommer skratta åt dig för skulle dom göra det så kan du kasta dom i soptunnan utan att tveka. Skulle jag fått den responsen av dom som vet så skulle jag nog skrattat åt den personen och bett han/hon öppnat ögonen och förklarat att "den som har mest fel här är nog du".
Nej att skämmas för detta är det sista du ska göra. Det är inget fel med att ha adhd, add, asberger eller vad man än har. Jag vet inte vilken grad du nu har men om jag ska se det utifrån mitt perspektiv så har inte adhd påvärkat mitt liv speciellt mycket, det är snarare psykologerna och läkarna som jag gick till från när jag var 9 år till 14 (sen gav jag upp) som har påvärkat mitt liv. För som sagt adhd kan man få hjälp för och eftersom att jag inte fick något svar hos någon utav ca 10 läkare/psykologer så kunde jag heller inte få någon hjälp och hade jag fått diagnosen redan som nioåring hade mitt liv idag sett helt annorlunda ut. Jag hade klarat skolan mycket bättre, jag hade förhoppningsvis haft en gymnasieutbildning och hade inte behövt ta allt det där idag. Men livet stannar inte upp för det.
Om du vill berätta för folk eller inte är helt upp till dig och deras uppfattning om dig kommer inte ändras och du ska absolut inte, inte berätta för att du tror att folk ska skratta eller göra narr av dig. Ät medicinen och ta all den hjälp du kan, jag vet inte hur det är med asperger men adhd är i alla fall inget hinder och jag har inga problem alls med att säga att jag har adhd, skulle utan att tveka kunna gå runt med en skyllt där det står att jag har adhd. Vad är det som säger personer utan någon bokstavskombination eller dylikt är så mycket bättre? Jag ser inte mig själv som en sämre människa och kan därför inte skämmas för detta, tycker som sagt inte att det överhuvudtaget finns något som är pinsamt när det gäller det här. Och nu är du heller inte 14 år utan 19 och då har man lite mer innanför pannbenet.
Sluta se dig som en vandrande bokstavskombination utan se dig som den personen du alltid har varit så ska du se att det här inte är något fel. Ingen har skrattat åt alfabetet och kommer heller inte skratta åt din ADHD!
